Annalytikern

Anna analyserar, personligt och ärligt – men inte privat.

Har Sverige slutat tro på människors lika rättigheter?

De rättigheter jag själv vill åtnjuta måste jag även kräva för någon annan. 
De skyldigheter jag anser att någon annan har måste jag även leva upp till själv. 

För mig är det inte svårare än så.
Jag bryr mig inte om hudfärg, religion, politisk åskådning, ideologi, kön eller sexuell läggning.

Det enda jag bryr mig om är att det du anser dig ha rätt till, ska du även anse mig ha rätt till. 
Det du anser vara mina skyldigheter, måste även vara dina skyldigheter. 

Med det sagt, är det så Sverige fungerar just nu?
Står yttrandefriheten och allas lika värde verkligen ohotat i Sverige?

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle ställa mig dessa frågor, eller behöva dölja att jag tror på lika skyldigheter/lika rättigheter.
Jag trodde inte att jag någonsin skulle behöva vara rädd för att använda min lagstadgade yttrandefrihet.
Jag trodde inte att jag någonsin skulle behöva ifrågasätta hur en framtid i mitt hemland kan te sig.

Men jag ser dagligen människor som, på grund av att de nyttjat sin lagstadgade åsiktsfrihet, blir uthängda, utpekade och utsatta på falska anklagelser.

Jag läser om och om igen nyheter, artiklar, facebookinlägg och tweets som klart och tydligt baserar rättigheter och skyldigheter på var du är född, vilken hudfärg du har, vilket parti du röstar på, vilket kön du har, vilken religion du tror på eller vilken ideologi du står bakom. 

Jag ser påstådda feminister anklaga 14-åriga flickor för att använda sin sexualitet för att snärja stackars oskylda män.
Jag ser påstådda feminister skuldbelägga andra kvinnor för att de inte är som dom själva.
Jag ser påstådda feminister sprida manshat.
Jag ser män som hävdar att det är fel att skuldbelägga kollektivet för hat och hot mot kvinnor, använda sig av hat och hot mot kvinnor för att uttrycka sin åsikt.
Jag ser påstådda antirasister basera sina åsikter och tankar om andra människor på hudfärg och ursprung.
Jag ser människor som påstår sig värna människors lika rättigheter hota sina meningsmotståndare till tystnad.
Jag ser människor som påstår sig värna yttrandefriheten få sina meningsmotståndare sparkade från sina jobb och sina uppdrag.

Jag ser människor som påstår sig vilja motverka våld och hat använda just våld och hat mot alla som inte står bakom att dom använder våld och hat.
Jag ser människor som påstår sig motverka hat sprida just hat.

Jag ser människor påstå att det goda våldet, och det goda hatet finns. Jag ser dessa människor ta sig rättigheter de inte vill ge någon annan, och kräva skyldigheter av andra som de själva inte vill leva upp till.

Jag är nu där.
Jag är på den plats där min starka tro och övertygelse om alla människors lika värde plötsligt hotas av rädslan för att bli utpekad, uthängd eller utsatt.
Jag är på den plats där jag inte längre ser yttrandefrihet eller människors lika värde som en självklar del av vårt samhälle.

Det som är mest skrämmande är att de som skriker högst om sin egen förträfflighet och godhet, är de som beter sig värst och hatar mest. 

 

 

Annonser

Hur blev vem du är viktigare än vad du gör?

”Ignorance is a bliss”
eller
”Knowledge is power”

För första gången någonsin undrar jag vilket som gynnar mig mest. Min mentala hälsa det vill säga.

Ju mer jag bevakar min omvärld, desto mer galen och ologisk ter den sig.

En omvärld där tankar, idéer och känslor om verkligheten blivit uppdelade i ”rätt” och ”fel”, där ”fel” tankar och åsikter ger konsekvenser totalt ovärdiga en demokratisk rättstat som bygger på yttrande- och åsiktsfrihet.

En omvärld där pigmenten i din hud, eller bristen på dessa, avgör ditt värde och din rätt att uttrycka dig, känna rädsla, känna mod, känna vilja att förändra.

En omvärld där våld och rädsla sätter spelreglerna.

En omvärld där respekten för medmänniskan bytts ut mot en evig kamp i arenan, där sanningen slåss för sin rätt att existera.

En omvärld där offer blir osynliga, och förövare görs till offer. Där vem du är trumfar vad du gör. Och så länge du är ”rätt person” kan du fritt runkbajsa vem du vill i munnen (trademark Henrik Schyffert) och sen gotta dig i ryggdunkarna (trademark Jonas Gardell)

Jag har full förståelse för den som väljer den lätta vägen och låser in sig, sitt och de sina i en bubbla där omvärlden inte existerar.
Samtidigt är jag ofantligt tacksam för de som väljer den hårda vägen och sprider sin kunskap och sina tankar utan rädsla för konsekvenserna.

#Backapolisen – Jag sparkar uppåt och hyllar nedåt!

I mitt yrke arbetar jag 08:00 – 17:00 på vardagar.
Jag har en timmes lunch som jag kan ta när det passar och jag har rätt till paus både på förmiddagen och eftermiddagen. Under mina pauser behöver jag inte svara i telefon och jag behöver inte ta några möten.
Jag riskerar aldrig mitt liv eller min familjs säkerhet, och mina nära och kära behöver aldrig oroa sig för att jag inte ska komma hem från nästa arbetspass.

Inom polisyrket arbetar du under alla dygnets timmar, på alla årets dagar.
Du har rätt till pauser, men om något händer är det bara att avbryta. Sitter du med en nyinkommen varm pizza som du sett fram emot att äta efter några kalla timmar ute i  verkligheten? Spelar ingen roll, kommer larmet så kommer det.
Du riskerar ditt liv för främmande människors skull, och du kan aldrig säkert veta vad som väntar eller vad konsekvenserna blir av ditt handlande, för verkligheten är oberäknelig.
Du måste hela tiden hoppas på det bästa, men förvänta dig det värsta.
Samtidigt är du ständigt under lupp av såväl befolkning som media. I mångas ögon gör du dessutom fel hur du än gör.
Du har helt enkelt en rätt taskig arbetsmiljö, men du väljer det yrket för att du vill hjälpa, förändra och förbättra.

Med dessa båda beskrivningar hade jag rakt av velat hävda att polisen skulle ha högre lön än vad jag har. Men så är det inte.
Jag hade även velat hävda att polisen skulle få mer cred för sitt arbete än vad jag får för mitt. Men så är det inte heller.

Polishögskolan kommer till våren stå med 140 tomma stolar. Detta till en utbildning inom ett yrke där det saknas personal.

Därför vill vissa politiker nu slopa begåvningstest och personlighetstest – ett rätt obegåvat förslag till lösning anser en lekman som jag.
Varför? Undrar du.
Polisyrket är inte vilket yrke som helst.
Som polis kommer du att verka genom ett våldsmonopol. Du kommer att befinna dig i pressade situationer där ditt och andras liv kommer att stå på spel. Du ska hantera människor i chock, människor utan samvete, människor som inte räds vare sig sin egen eller din död, människor i sorg, människor som är rädda, människor som är arga, människor som har tappat hoppet. Du ska värnar våra mänskliga rättigheter och vår demokrati med allt det innebär, och du ska göra det genom att bemöta alla människor i alla situationer utan att låta fördomar och personligt tyckande spela in. Du ska vara en trygg hamn, en stabil förebild och en auktoritär kraft – allt i ett. 
Polisyrket passar helt enkelt inte vem som helst, så är det bara.
Det krävs att du kan tänka, agera och reagera på ett specifikt sätt. Det krävs att du har det i dig, och det krävs att du testas innan du släpps ut i skarpt läge.
För min tjänst beskriven ovan, samt för den utbildning jag gick för att få den tjänsten, fick jag göra både personlighetstest samt begåvningstest. Det är alltså inte alls unikt på något sätt att genomgå sådana tester, vilket då är ett av argumenten till att testerna ska slopas.
Dessutom tror inte jag att det är testerna för att ta sig in på utbildningen som gör att stolarna gapar tomma.

Anledningen till att ingen vettig person längre vill bli polis är för att arbetsmiljön, som konstaterats ovan, är fullkomligt värdelös.
För en låg lön, med konstant hotbild, ständigt under lupp och med media i hälarna som tar första bästa möjlighet att begå karaktärsmord på dig ska du leverera en insats som tryggar cirka 9 miljoner invånares liv och tillvaro.
Utöver det har du chefer och en ledning som struntar fullkomligt i vad du tycker, tänker och känner. Din yrkeserfarenhet och dina åsikter ses inte som en tillgång, utan som en vagel i ögat på den chef och ledning som känner sig hotade av din kompetens.
Det krävs ingen avancerad googling för att läsa många exempel från poliser och fd poliser som beskriver sin vardag. Den första som kom upp min sökning var från Inspektör Josephine Björk

Med allt detta i åtanke vill jag tillägna detta inlägg till alla poliser och fd poliser som i ur och skur, på liv och död, dagligen värnar mina mänskliga rättigheter!
I mina ögon är ni hjältar!
När 5-åringen här hemma vinkar till er och ni vinkar tillbaka har ni gjort hans dag. 
För ni är hjältar även i barnens ögon. 
Ni gör skillnad och ni behövs, för utan er skulle ett ovillkorat kaos bryta ut.
Ett kaos ingen vill uppleva. 

En av mina önskningar inför nästa år är att ni får det erkännande, den lyhördhet och den ersättning ni så väl förtjänat. 
Jag önskar att media väljer att granska er och ert arbete rättvist. 
Jag önskar att era chefer och er ledning ser vilken tillgång ni är, och att ni får göra er röst hörd… 
Och jag önskar att alla som tänker och tycker som ovan inlägg gör gällande, gör det högt och ljudligt!

Vi har #Backat både den ena och den andra för bra mindre anledningar. Nu är det dags att #backapolisen.

Mitt 37-åriga och mitt 11-åriga jag.

Jonas Andersson har i dagarna lagt ut och länkat till några texter om mobbing på sin facebooksida.
Som vanligt när mobbing av en eller annan anledning kommer upp på tapeten så skrapade det lite på mina egna ärr.
Har man, som jag, varit mobbad under hela grundskolan är ärren dessutom väldigt lätta att skrapa upp igen.

Om man därtill lägger det faktum att jag även varit utsatt för vuxenmobbing är det lätt att räkna ut hur ärrad min själ är.

När vi pratar om barn som är mobbade reagerar de flesta (tyvärr inte alla) vuxna starkt.
Ändå är det så många vuxna som själva mobbar, som tillåter mobbing, som inte reagerar på mobbing.
Rent krasst så är det så att det är från vuxenvärlden som barnen får sin mobbing legitimerad.
Hade den inte existerat bland oss vuxna, hade den inte varit så utbredd bland barnen.
Under mina skolår kämpade min mamma med allt hon hade för att få klassens föräldrar och skolans lärare att förstå, reagera, agera.
Men hon fick aldrig gehör. Tvärtom blev även hon offer för mobbing från vissa föräldrar.

Jag minns även ett samtal jag hade med min fröken Gunilla. Jag gick i femman eller sexan. 
De andra i klassen hade fått gå ut på rast men jag och Gunilla satt kvar i kapprummet för att prata lite. 
Vi hade dagarna innan hittat en inristning i en av dörrarna på skolan ”Vi hatar Anna”
Äntligen skulle skolan ta tag i det.. trodde jag. 
Gunilla frågade mig om det var så att alla på hela skolan verkligen slog mig och sa taskiga saker till mig. 
Nej….” Svarade jag. 
Vad gör dom andra då?” frågade Gunilla. 
Dom står i ring och tittar på” svarade jag. 
Då säger Gunilla något som etsat sig fast i mitt minne.. 
Där ser du Anna, alla dom som står bredvid dom är dina vänner. Jag vill inte höra dig ljuga igen om att du inte har några vänner” 

Jag svarade henne inte.. Men jag tänkte för mig själv ”Är det verkligen sant att jag som är ett barn är smartare än hon som är fröken?”

Jag ser ofta vuxna som reagerar på någon text om mobbing i skolorna… för att i nästa sekund sätta sig och spy ut sin galla över någon kollega/kändis/”vän/inna”
Ni får gärna tycka att jag trampar på ömma tår här… Men barn gör som vuxna gör.
Ingen människa har rätt att bara spy ut skit över någon annan.
Vi borde ha respekt för våra medmänniskor.
Så länge vi inte har den i vuxenvärlden är det svårt att lära ut den till barnen.

Det är vuxenvärldens fel att barn väljer att ta sitt liv. 

Avslutningsvis delar jag med mig en text om mitt 11-åriga jag.

Det är mörkt ute.
Jag är egentligen rädd för mörkret, men denna kvällen som många andra bortser jag från den rädslan.
Det finns en annan rädsla som överväger alla andra.
Jag står vid strandkanten och tittar ut över havet.
Havet som ger mig lugn, som ger mig hopp.
I mina freestylelurar rullar en Oruplåt ”… För jag har bara… regn hos mig”
Jag fortsätter stirra ut mot havet och vågorna.
Det är mörkt.
Jag ser egentligen inte så mycket mer än dom vita gässen som dyker upp när vågorna slår mot grund.
Jag tänker på hur det skulle kännas att gå rakt ut.
Inte simma, bara gå, tills vattnet når över mitt huvud.
Jag tänker på hur det skulle kännas att inte finnas mer.
Jag tänker på att jag någonstans hört att det är en skön varm känsla att drunkna.
Jag tänker på att om det är så har jag ju gjort rätt val.
Jag tänker på min mamma.
Jag tänker på att hon älskar mig.
Jag tänker på att jag inte kan utsätta henne för det jag nyss låtit kittla min fantasi med.

Så jag spolar framåt på min freestyle .. ”.. Men du tar inte min Mercedes Benz..”
Jag vänder mig mot land och börjar gå hemåt.

Jag är 11 år och livrädd för mörker.
Men den rädsla som överspeglar alla andra rädslor är rädslan för morgondagen…
Den överspeglar till och med rädslan för döden.

Jag är 11 år och mobbad.

Mina val är inte någon annans fel.

När jag var 18 år gick min mamma bort.
Sex veckor innan min student, mitt under den del av mitt liv där jag gick från tonåring till vuxen.

Mamma dog hemma i sin säng i vårt vardagsrum.
Jag var 18, jag var myndig.. I lagens mening var jag redan vuxen, oavsett vad jag själv ansåg om saken.
Mitt öde låg i mina händer, inte i någon annans.

När jag gick och la mig den kvällen gjorde jag ett val.

Jag valde mellan att lägga mig, låta bli att ställa klockan, och sen ligga kvar i min säng, under mitt täcke och kanske aldrig riktigt ta mig därifrån igen… Eller att lägga mig, ställa klockan, gå upp morgon efter och fortsätta mitt liv på den väg jag ville att det skulle ta.

Jag valde att fortsätta på min väg. Jag valde att leva trots att min mamma inte längre levde tillsammans med mig.
Jag insåg att jag inte kunde undkomma att möta sorgen och svårigheterna, men valde bort att låta desamma hindra mig.

Jag valde.

Jag hade mycket väl kunnat välja att ge upp allt, jag hade kunnat skylla på omständigheterna. Jag hade kunnat skuldbelägga livet för dess orättvisa väg. Jag hade kanske till och med fått förståelse för det valet. Men hade det gynnat mig? Hade mitt liv blivit bättre?

Sen 18 års ålder har jag klarat mig själv. Mitt liv och mitt öde har legat i händerna på mina val.
Jag har inte haft någon direkt guidning, jag har inte haft någon trygg famn att fly till när det stormat. Jag har inte haft någon som fångat upp mig när jag gjort fel val och fallit.
Jag har inte alltid lyckats i varje enskilt val.
Jag har gått på nitar och ibland har jag hållit fast vid felaktiga val för att den trygga tillflyktsorten har saknats. Innan jag träffade min nuvarande, helt underbara sambo, levde jag fyra år med en man som misshandlade mig psykiskt med hot om fysiskt våld. När jag äntligen tog modet till mig att lämna honom var det inte honom jag var arg på, jag var arg på mig själv för att jag valt så fel, så länge.
Jag har suttit mörka nätter och gungat fram och tillbaka och förbannat livets orättvisa med stora salta tårar rinnandes ner för mina kinder. Men vad jag aldrig har gjort är att skylla detta på någon annan, för mitt liv har alltid varit konsekvensen av mina val.

Så, vart vill jag komma med denna väldigt personliga text?
Jo…

Det är just detta som är det vackra med att leva i en demokrati, i ett fritt land, där alla har samma rättigheter och skyldigheter.
Vi har möjligheten att göra våra egna val, lära av konsekvenserna av de felaktiga valen, och skörda frukterna av de rätta valen.
Vi kan så klart välja att skylla på omständigheter om vi vill. Men vad blir bättre av detta? På vilket sätt förändras vårt liv och våra möjligheter av att vi skyller det som känns jobbigt på någon annan?

Det är baserat på dessa erfarenheter som jag känner att så mycket landat så fel i vår samhälleliga debatt i dagsläget.

För trots våra rättigheter och möjligheten till det fria individuella valet handlar det allt som oftast om att det är någon annans fel.
När en kvinna gör felaktiga val är det männens fel.
När en man gör felaktiga val är det samhällets fel.
När en människa med utländsk härkomst gör felaktiga val är det rasismens fel.
När en människa med svensk härkomst gör felaktiga val är det polisernas fel.
När barn gör felaktiga val är det skolans fel.
När föräldrar gör felaktiga val är det visst också skolans fel.

Det är alltid alltid någon annans fel, och som jag redan påtalat ovan… vad blir bättre av att skylla på någon annan?
På vilket sätt utvecklas vi som människor av att aldrig någonsin våga lära av våra misstag?
Jag följer en mycket klok man på Facebook vid namn Thomas Gür. (Jag följer för övrigt många kloka män, och kvinnor, på facebook) Han skrev följande statusuppdatering idag:

Den serie av Brexitkommentarer (1-12) som jag har länkat till här på min vägg, har föranlett en fråga till mig om jag noterat att samtliga tolv textförfattare jag länkat till är män och om jag funderat över detta och om jag inte tror att det finns kvinnor som kan ha skrivit kommentarer som är värda att vidarebefordra.
På den frågan har jag svarat så här (mitt svar redigerat vad gäller mottagarens namn samt korrad). Jag återger den här eftersom jag tycker att ansatsen och dialogen, där ju dock bara mitt svar återges, röjer och återspeglar en intressant och signifikant dimension i samhällsdebatten:

Hej XX
Jag har inte reflekterat över könet på dem vars texter jag vidarebefordrat, lika litet som över deras etnicitet, hudfärg eller sexuella läggningar.
Min omvärldsblick består inte av sådana kategorier, utan huvudsakligen av att se till idéer och individer. Utgångspunkten i mitt urval har just varit [att förmedela relevanta och intressanta Brexitkommentarer] [Här citerar jag ur meddelandet till mig i originalversionen, men det har jag strukit – men förmedlat innebörden istället- TG]
Många hälsningar!
Thomas
PS Ur ett genusteoretiskt perspektiv kan vi dessutom inte veta hur någon av dessa tolv definerar sitt sociala kön/genus – de kan ju bortom eventuella manliga biologiska attribut, lika gärna genusmässigt vara kvinnor eller icke-binära. Jag vet sålunda inte det (jag vet inte ens vad de har för biologiskt kön, men jag håller med om de verkar vara män vid en yttre besiktning), och tänker inte heller fråga om det, eftersom det är idéerna och inte deras genus/kön jag har intresserat mig för. DS

Vilka val har de kvinnor som kontaktat Gür i detta läget? Ja, i deras värld verkar valet vara att beskylla Thomas Gür/männen/patriarkatet/samhällsstrukteren/någon annan.
I min värld dyker helt andra val upp.

1: Skriv en egen intressant reflektion och informera Gür om denna.
2: Leta upp intressanta reflektioner och analyser skrivna av kvinnor och informera Gür om dessa

Jag håller med om att det behövs fler starka kvinnoröster inom många olika debatter, men det är ju inte männens eller samhällets fel att så många av oss kvinnor väljer bort engagemanget i dessa ämnen.
Det är inte heller männens fel att vissa manliga individer har problem med engagerade åsiktsstarka kvinnor.
Det är absolut inte männens fel att alldeles för många kvinnor har problem med kvinnor som tar plats överlag.

Att som grupp skuldbelägga en annan grupp för sin egen grupps brister skapar en offermentalitet. Den offermentaliteten kan alldeles för lätt bli cementerad till att handla om någon annans påverkan istället för sina egna val. Och det kan alldeles för lätt spridas till andra inom grupptillhörigheten.

Där har vi det största problemet med dagens feminism om du frågar mig.
Genom att cementera synen på kvinnan som ett offer utan möjlighet till att påverka sitt eget liv skapas en passivitet. En passivitet som sedan ursäktas med att det är någon annans fel…

Tänk om den energin istället hade riktats mot att agera, skapa nytt. Då hade Gür förmodligen länkat till 12 starka analyser författade av 12 starka kvinnliga skribenter… Och förmodligen hade inte en enda man skyllt på genus eller ett underliggande matriarkat.

Öppet brev till Jonas Gardell (och vilken annan kändis som än må känna sig träffad)

Förr om åren (japp, jag är så gammal att det uttrycket är applicerbart) var jag aldrig sen att köpa biljetter till dina shower. Jag satt längst fram och skrattade tills jag låg dubbelvikt.
Jag vet dock inte om dina shower är roliga längre, Jonas Gardell, för jag har inte köpt en biljett på väldigt länge.

Det kanske inte är något du bryr dig om, jag vet ju att du säljer dina biljetter ändå, och vad är väl en liten anspråkslös skånetös i det stora hela?
Men för mig är det tråkigt… för mig har du Jonas Gardell gått från att ha varit komikern som skänker mig glädje och författaren som skänker mig eftertanke, till mannen som gör mig ledsen och besviken.

Du kanske inte bryr dig om varför, du har din hyllningskör kvar, även utan den anspråkslösa skånetösen. Men jag tar mig likväl tiden att förklara… Vem vet.. det kanske blir jag som denna gången skänker dig eftertanke?

I väldigt många år, och i alldeles för många perioder, har jag varit mobbad. Jag har varit utsatt, ensam, annorlunda och stundtals rädd. Jag har flytt från andra, och samtidigt försökt undvika att fly från mig själv. Kanske är det därför jag tar så illa vid mig av näthatet och det debattklimat som just nu ligger som en tung blöt yllefilt över oss alla… som hindrar oss från att andas kärlek, omtanke och förståelse.
För kärlek, omtanke och förståelse måste inte födas ur samsyn. Det kan likväl födas ur respekt för det som är annorlunda, en respekt för dom som tänker olika. En respekt jag känt att du alltid burit med dig… förr.

Men inte längre.

Vet du vad Jonas Gardell?
Din humor har gått från att vara ”kärvänlig med en tvist” till att vara elak… Och det gör mig ledsen. Ledsen för att principen säger mig att den som kastar elaka kommentarer mot oliktänkande ur den ena pekfingervalsen, inte med välvilja kan strö kärlek över andra oliktänkande ur den andra.

Du, om någon, har möjligheten och makten att vara en av dom som lättar på den blöta filten.
Du kan, om du vill, låta bli att sprida elaka tweets och facebookstatusar, och istället sprida kärlek och vilja till förståelse.
Du har, om du vill, makten att påverka så många människor…

Så.. vad jag undrar är.. Varför gör du inte det? 

En historia, ett arv, en tillhörighet.

För tre år sen skrev jag texten som står nedan. Ord som handlade om mig själv och mina högst personliga känslor.
Nu känns det som att dessa ord går att göra större, applicera på så många fler.
Jag tänker på debatten som går kring hur (o)viktigt det är att som nation och befolkning ha en historia och en tillhörighet.
Läs gärna, begrunda och fundera på hur du sätter dessa ord i ett större sammanhang.

 

Jag har alltid trott att det inte spelar någon roll.
Det där med att ha en historia, ett arv, en tillhörighet. 
Har litat på mig själv och det jag skapat på egen hand sedan jag var 18 år.
Något annat har inte funnits att tillgå.
Har aldrig lagt energi på att fundera på varför jag ser ut som jag gör, varför jag har den humor jag har eller varför jag tänker som jag gör.
Det har inte funnits möjlighet att få svar på frågorna ändå.
Det blir så när man vid så ung ålder blir i princip äldst i släkten, en släkt som dessutom är reducerad till en knapp handfull människor.
Jag har ju alltid vetat att jag har haft äldre syskon.
Stora systeryster som varit min idol sen jag tultade i blöja.
Stora broren som alltid varit den jag hotat med när andra barn varit dumma… ”han har minsann svart bälte i karate…” eller hur var det?
Men det har ju inte varit en nära syskonrelation, dom har funnits där som idoler men inte som en del av min historia och mitt arv.
Men så ändrades det.
Min fina systeryster blev en del av mitt liv, min tillvaro, likaså min stora bror.
Dom gav mig helt plötsligt en tillhörighet, en historia… Ett arv.
Systeryster berättar för mig att jag är så lik min farmor i utseendet, farmors ögon har jag.
Dom ger mig en ny bild av min pappa, en pappa jag aldrig kände.
Dom berättar historier från deras barndoms stunder hos farmor och farfar, där jag kan skratta och le igenkännande och säga ”Åhhh så gjorde ju vi också!”
Jag ser dom verka, prata, resonera, skämta, leva… Och inser att vi är syskon.
Vi delar DNA och faktiskt en hel del personlighetsdrag.
Vi diskuterar högt och ljudligt, vi tar plats, vi finns.
Det dom givit mig den senaste tiden är den finaste gåva jag någonsin fått!
Dom har gett mig en familj, en tillhörighet, ett arv och en historia!

Välkommen till mitt Sverige.

Välkommen,
Välkommen hit.
Välkommen till mitt Sverige.
Välkommen till det som kan bli ditt Sverige, om du vill.
Välkommen till det som kan bli vårt Sverige, om vi vill.
Välkommen till Sverige. 

Här i Sverige har vi ett ordspråk som säger ”Man ser inte skogen för alla träden”, så uttjatat att det kanske inte längre lyssnas till. Vi har även Jantelagen som säger ”Du ska inte tro att du är något”, en lag som svenskar älskar hävda inte existerar. Men faktum är att dessa ord summerar det Sverige du kommit till på ett bra sätt. 

Vi ser inte skogen för alla träden. 
Vi ser inte helheten, eftersom vi hela tiden fokuserar på detaljerna. 
Sverige ska inte tro att vi är något.
Vi är så rädda för att betraktas som främlingsfientliga, att vi raderar ut vår egen identitet. 

Det gör att det faktiskt blir svårt för mig att berätta för dig var du har hamnat.

Det jag kan göra är att berätta för dig hur JAG önskar att ditt och mitt Sverige skulle se ut,
och om du håller med… vad sägs om att jobba tillsammans? 

 

Vårt Sverige är vackert, verkligen enastående vackert.
Vi har skogarna i norr, och slätterna i söder.
Vi har höga fjäll med vita toppar, och vi har vita sandstränder med blåa hav.
Vi har fyra årstider; Vinter, Vår, Sommar och Höst. Alla med sin unika syn på omvärlden.
Vintern, som lägger en vit skrud över oss, låter det onda dö och det vackra gömma sig.
Våren som låter allting växa och gro, utvecklas mot sin fulla potential.
Sommaren, som låter oss nå i mål och låter solens strålar värma oss får oss att lysa i vår fulla skrud.
Hösten, som vaggar oss till sömns, klappar oss på kinden och säger; sov nu, när du vaknar är allting bra.

I detta vackra land, detta vackra Sverige bor så många vackra idéer och tankar.
Fundament på vilka vi bygger våra liv och våra personligheter. 

I Sverige är alla människor lika värda. Både inför lagen som inför varandra. 
Det spelar ingen roll vem du älskar eller vilken Gud du tror på, om du tror på någon alls.
Det spelar ingen roll vilken hudfärg du har, eller vilket språk du sa ditt första ord på.
Det spelar heller ingen roll om du är en kvinna eller man, han eller hon.
Du är människa och alla människor har samma rättigheter som skyldigheter. 

I Sverige är det du som äger din kropp, din tanke och ditt hjärta – ingen annan. 
Ditt nej ska alltid respekteras, din tanke alltid få yttras och ditt hjärta alltid få känna.
Dina tillgångar är dina, ingen annan har rätt att ta dessa.
Om någon inte respekterar ditt nej, hotar dig på grund av din tanke, eller hatar dig på grund av ditt hjärta. 
Om någon tror att ditt är deras och berövar dig på det du arbetat för att få, eller lurar dig för att komma åt det som är ditt…
… Ja då finns det hjälp att få.
För i Sverige har vi en hederlig poliskår. Människor som gör sitt allra bästa för att du och jag ska känna oss säkra och trygga. Människor som riskerar sitt liv, för dina rättigheter. Dom är inte korrupta och dom går inte att muta. Så du behöver inte vara rädd. Polisen finns där för vår skull, och för detta är vi dom evigt respektfullt tacksamma. Med Svea Rikes Lag ser polisen, tillsammans med rättsväsendet, till att den som begår brott mot dig får sitt straff. Och allt sker med rättvisan som kompass.

Dessutom har vi sjukvården som lägger all sin energi och omtanke i att du ska få vara frisk och kunna leva livet. Vi har en brandkår som hjälper dig om det brinner, eller om du är med i en bilolycka. Vi har en äldrevård som kommer att ge dig sitt allra bästa den dag du inte längre orkar göra det själv. Vi har skolan som lär våra barn allt dom behöver veta för att klara av livet, och vi har dagis och fritids, som tar hand om barnen när vi arbetar.

Som du hör är Sverige fullt av hjältar som hjälper oss alla på alla möjliga sätt, och det fina är att vi inte ens betalar särskilt mycket för att få all denna omtanke och välvilja.

För vi hjälps åt. Vi arbetar och tjänar pengar, och på dessa pengar betalar vi skatt. En skatt som politikerna förvaltar för att vi ska kunna få allt detta. För att vi ska känna oss trygga, omhändertagna och skyddade mot livets orättvisor. Men det funkar bara om vi alla hjälps åt, om vi alla bidrar. Om vi börjar ta allt detta för givet, börjar tro att någon annan bidrar, så vi slipper, då fallerar det hela. För det vet vi ju alla som kommit ur barndomen och in i vuxenlivet, att med så mycket rättigheter och fördelar, kommer såklart skyldigheter och åtaganden. Jag vet inte hur du känner, men jag vill gärna bidra tillsammans med dig och alla andra, för att hålla detta levande.

Så, vad säger du? Ska vi skapa vårt Sverige? 

Jag hjälper dig gärna med att lära dig svenska. Jag bidrar gärna med mina kontakter för att du ska få ett jobb, så du kan försörja dig själv och din familj, och därmed bidra till säkerheten och tryggheten.
Jag berättar gärna om midsommar för dig, om hur vi dansar runt midsommarstången. Du kommer nog tycka det är märkligt med vuxna människor som skuttar som en groda runt en blomstång, men det är faktiskt kul när man ger sig in i leken. Påsken, har du koll på den? Jag firar inte påsken mer än genom att ge påskägg, men berättar gärna det jag vet och kan. Julen däremot, julen älskar jag och min familjs traditioner är viktiga, och jag berättar mer än gärna om den för dig. Du får gärna följa med mig till kyrkan på barnens avslutning, för du är välkommen in i det kyrkliga rummet även om du inte är kristen. Jag ska lära dig nationalsången, om du vill, så att du kan sjunga den lika vackert som du sjunger nationalsången från ditt hemland. Och jag ska tipsa dig om att om flera människor står på rad, som om dom väntar. Då står dom i kö. Träng dig inte före, det om något gör människor arga i Sverige.

Mitt Sverige, ditt Sverige
Vårt Sverige. 

Visst låter det alldeles fantastiskt?

Välkommen!

Att leva som man lär går alldeles utmärkt!

Nils Westling skriver idag på Politism.se att det är en fälla att leva som man lär.
Han citerade Göran Greider som visst istället jämför insikter med principer.

Jag vill börja där.

Synonymer till ordet Insikt: inblick, förståelse, kännedom; kunskap,  vetande

Synonymer till principer: grundsats, grundregel, grundbegrepp; grund, basis; metod, system; levnadsregel, norm, riktlinje

Det innebär alltså att du kan ha principer du vill följa, men kan samtidigt ha insikt om att det inte är så lätt eller till och med omöjligt att lyckas med det.

Med det sagt fortsätter vi.

Greider tog som exempel att en alkoholist hade sagt att Systemet borde vara stängt på lördagar för då skulle han inte kunna handla där. Sen jämför han det med att Timbuktu tycker det är fel att skatteplanera, men skatteplanerar ändå. Därefter drar han slutsatsen att en Alkoholist som vill sluta dricka och kommer till insikt om att ett lördagsstängt system skulle kunna hjälpa inte är hycklare, och därför är Timbuktu inte heller det.

Hur många felkopplingar blev det inte där då?
Han har rätt i att alkoholisten inte är en hycklare, fel i resten.

Hyckleriet ligger inte i att inte kunna leva upp till olika saker.
Att leva som man lär handlar inte om att aldrig misslyckas med sina insikter.

Hyckleriet ligger i att kräva att andra ska leva som jag lär, men jag själv tänker skita i vilket.

Ska vi applicera Alkoholistens tankebana på Timbuktu och omvänt blir det som följer.

Alkoholisten i Timbuktuanda: Jag skulle aldrig dricka sprit, det är skadligt och förödande. Fy fan för alla alkoholister, ni borde skämmas och straffas!

Timbuktu i Alkoholistens anda: Det är svårt att låta bli att tjäna dom där extra kronorna när regelverket faktiskt tillåter skatteplanering. Hade regelverket inte tillåtit det hade vi alla blivit tvingade att bidra mer till samhället. Det hade jag gillat!

Get the point??

Då var Greider och hans missuppfattningar av det svenska språket och dess innebörd avklarad. Då kan vi återgå till Nils Westling:

Nej, det är inte alls svårt att leva som man lär.

Jag tar mig själv som exempel.

Jag är emot allt våld, alltså slåss jag inte. Inte ens när jag dyker på idioter som verkligen provocerar mig på alla plan, anser ja mig ha rätten att slåss eller bruka våld.
Jag slår inte människor för att dom har avvikande åsikter, jag slår inte människor för att jag känner för det. Jag slåss inte. Punkt. Och jag anser inte att andra har rätt att bruka våld heller. Ergo: Jag lever som jag lär.

Jag tycker inte om djurhållningen i världen. Jag tycker den är fruktansvärd och egentligen borde jag inte äta kött. Men jag gör det ändå och står för det. Här kan vi applicera Alkoholistens filosofi. Om det instiftades lagar som reglerade djurhållningen och köttet därmed blev dyrare hade jag stöttat dessa och förmodligen minskat min köttkonsumtion, men som det är nu så är det svårt. Därför kritiserar jag inte heller andra som äter kött. Jag kan imponeras av dom som verkligen avstår kött, men hänger inte ut den som äter det som idiot.
Ergo: Jag lever som jag lär.

Det är alltså inte alls svårt att leva som man lär. Det gäller bara att skaffa sig lite självinsikt och en tolerant omvärldssyn. Svårare än så är det inte

Nils skriver vidare:

Man måste tillåtas att leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Absolut. Så långt håller jag med. Men det Nils försvarar är inte rätten att leva i samhället som det är. Det Nils och Timbuktu försvarar är rätten att kräva att alla andra ska leva efter deras önskade förändringar innan dom ens skett, utan att själva behöva göra det.

Nils hävdar att Uttrycket ”leva som man lär” är en fälla för alla med stark moraluppfattning.

Tillåt mig korrigera den meningen åt dig Nils.

Det du egentligen menar är att uttrycket ”Leva som man lär” är en fälla för alla som vill uppfattas som att ha en stark moraluppfattning, men egentligen inte vill göra avkall på något själv.

Skillnaden är enorm, enorm!

Tre kvinnor och en stjärna.

För 18 år sen firade jag min mammas sista födelsedag.  Jag var då 18 år gammal. 

Om 12 dagar fyller jag 36 år. Den dagen har jag levt lika länge utan min mamma som jag fick leva med henne. Från och med den 15 augusti 2015 blir varje dag av resten av mitt liv en extra dag på minuskontot.
Idag skulle min mamma ha fyllt 69 år. Jag skulle efter 18 år med en vuxenrelation till henne veta precis vad jag skulle ge i födelsedagspresent. Kanske skulle vi gått och fikat tillsammans, för att sen ha tagit en promenad längs havet?
Jag fick aldrig lära känna min mamma som människa och kvinna, inte på det vuxna sättet. Vi hann aldrig lämna fostra/fostrad rollerna. Vi hann aldrig lämna perioden av tonårshormoner vs trött tonårsmamma.
Vi hade många bra samtal, för min mamma pratade alltid med mig. Hon behandlade mig som en människa, inte ett barn… tror jag. Men alla dom vuxna konversationerna och insikterna har jag fått ha utan henne.

Idag har jag varit på hennes grav.
Jag har lämnat en blomma till henne och önskat henne en bra födelsedag. 

Och jag har valt att tillägna hennes dag åt tre andra kvinnor. Tre kvinnor som påverkat mig och gett mig insikter och lärdomar som betytt något för mig. Tre kvinnor som olika i sin personlighet ändå har den gemensamma nämnaren att dom imponerar på mig. 

Disa. 
Disa är en oerhört stark och fantastisk kvinna, kvinnan som bär på roten till mänsklig styrka. Disa drabbades av bröstcancer för några år sen. Det var den svåraste typen av cancer. Hon överlevde, hon överlevde punkterad lunga, cellgifter – hon lurade döden och gjorde det med bravur!
Det vore förmätet av mig att tro att jag kunde beskriva hennes sorger och lidande på bara några rader, och det är så klart inte min intention. Allt jag ville är att ge er en bakgrund till vad en av dom mest positiva, omtänksamma och engagerade människor jag känner har gått igenom.
När andra gnäller, pushar hon.
När andra lider, stöttar hon.
När andra svajar, driver hon.
Det är sådan Disa är. Och för det kommer hon alltid att ha en plats i mitt hjärta! 

Jennie. 
Jennie har lyckats med det jag så länge jobbat med. Hon har gjort slut med Jante och gjort det med ödmjukhet. Jennie har jagat sina drömmar och en efter en når hon dom. Hon är stolt över det hon gjort, det hon gör, och det hon jobbar mot att få göra. Hon står för sina talanger och äger sina svagheter.
Hon vågar vara bäst – och mindre bra.
Denna självinsikt och detta självförtroende ger henne något äkta som många saknar.
Förmågan att vara lika stolt över andra som hon är över sig själv. Hon vågar höja sina medmänniskor till skyarna för det dom är bra på. Hon vågar vara ärlig när det krävs, men är det med respekt.
Det är sådan Jennie är. Och för det kommer hon alltid vara min idol. 

Liselotte. 
Liselotte och jag känner egentligen bara varandra på ett yrkesmässigt plan. Hon är en kvinna med integritet och intelligens på ett plan som alldeles för få har. Hon har dessutom ett uttryckssätt i sina ord som gör att jag, till och med när jag inte håller med henne, ändå inte kan göra annat än att säga ”Amen”
Vill ni själva få uppleva detta tipsar jag er om att kika in i hennes blogg – Liselotte på Livskick
Liselotte har en förmåga att alltid säga rätt saker, vid rätt tidpunkt. Hon kämpar för det hon tror på och för dom hon älskar.
Det är sådan Liselotte är. Och för det kommer hon alltid att vara min förebild.

 

Det finns självfallet många fler starka och imponerande kvinnor i min omgivning, men idag vill jag låta dessa tre få glänsa.
Glänsa tillsammans med min mamma, min stjärna!