Annalytikern

Anna analyserar, personligt och ärligt – men inte privat.

Hur blev vem du är viktigare än vad du gör?

”Ignorance is a bliss”
eller
”Knowledge is power”

För första gången någonsin undrar jag vilket som gynnar mig mest. Min mentala hälsa det vill säga.

Ju mer jag bevakar min omvärld, desto mer galen och ologisk ter den sig.

En omvärld där tankar, idéer och känslor om verkligheten blivit uppdelade i ”rätt” och ”fel”, där ”fel” tankar och åsikter ger konsekvenser totalt ovärdiga en demokratisk rättstat som bygger på yttrande- och åsiktsfrihet.

En omvärld där pigmenten i din hud, eller bristen på dessa, avgör ditt värde och din rätt att uttrycka dig, känna rädsla, känna mod, känna vilja att förändra.

En omvärld där våld och rädsla sätter spelreglerna.

En omvärld där respekten för medmänniskan bytts ut mot en evig kamp i arenan, där sanningen slåss för sin rätt att existera.

En omvärld där offer blir osynliga, och förövare görs till offer. Där vem du är trumfar vad du gör. Och så länge du är ”rätt person” kan du fritt runkbajsa vem du vill i munnen (trademark Henrik Schyffert) och sen gotta dig i ryggdunkarna (trademark Jonas Gardell)

Jag har full förståelse för den som väljer den lätta vägen och låser in sig, sitt och de sina i en bubbla där omvärlden inte existerar.
Samtidigt är jag ofantligt tacksam för de som väljer den hårda vägen och sprider sin kunskap och sina tankar utan rädsla för konsekvenserna.

Min ”politiska” önskelista för 2017

2017, ett nytt år står i hallen, har tagit av sig jackan och skorna och är redo att göra sig hemmastadd.

Det finns mycket att önska av det nya året och här är min önskelista.

  1. Hitta respekten för medmänniskan och för oliktänkande.
    Det är min allra högsta önskan, att vi återfinner respekten för varandra som människor, oavsett åsikt, tanke eller känsla, och oavsett hudfärg, ursprung, partner eller religion.
    Roten till nästintill allt ont är just den bristande respekten för varandra. Den självpåtagna rättigheten att kränka, håna eller förminska den som inte tycker ”rätt”. Ifrågasätta? Absolut. Men att ifrågasätta är på inget sätt lika med att vara respektlös.
    Av någon anledning har vuxenmobbing blivit allmänt accepterat så länge du gör det av ”rätt” anledningar. Men vad är rätt och vad är fel? Vem bestämmer detta? Vad händer om det som du anser är ”rätt” plötsligt, av majoriteten, anses vara ”fel”. Ska alla som då plötsligt tycker ”rätt” få behandla dig, som nu tycker ”fel”, respektlöst? Och vad händer när gränserna hela tiden flyttas framåt?
    Om du idag har rätt att behandla den som tycker ”fel” respektlöst, har du imorgon rätt att fängsla den som tycker ”fel”, och i övermorgon.. hur långt har gränsen flyttats då? Vi har redan idag människor som anser sig ha rätten att bruka våld mot den som tycker ”fel”… hur väl har den självpåtagna rättigheten fallit ut?
    Nej, i mitt tycke är respekten för våra medmänniskor och våra olika tankar, åsikter och idéer den grundläggande stenen för vår demokrati och vår yttrandefrihet.

    Vill man ha rätten att tycka som man tycker, får man snällt respektera att andra måste få ha samma rättighet, även den som inte tycker likadant.

  2. Hitta respekten för lag och ordning.
    Polisen går på knäna, det vill säga de få poliser som vill fortsätta vara poliser.
    Blåljuspersonal blir attackerade.
    Väktare och ordningsvakter tvingas in i farliga situationer.
    Människor blir mördade, våldtagna och misshandlade.
    Människor är rädda.
    Människor tror att deras rättigheter står över deras skyldigheter och skriker ”kränkt” och ”anmäla” så fort de inte de inte får göra precis som de vill, när de vill.

    Nej, du får inte göra vad du vill när du vill.
    Det finns en lag och den måste ju upprätthållas.
    Det finns regler varpå vårt samhälle är uppbyggt och dessa måste ju bara fungera.

    Vill man ha rättigheter måste man bidra med skyldigheter. 
    Och vill politiker ha tillbaka förtroendet krävs det nog ett rejält omtag. 

  3. Sluta skapa grupperingar.
    Alla som någonsin befunnit sig i sociala sammanhang vet att grupperingar som syftar till att ställa ”vi” mot ”dom” sällan ger positivt resultat för helheten.
    Under 2016 blev rasism och diskriminering plötsligt legitimt igen. Av någon anledning blev det ok att dela upp människor i grupper baserat på hudfärg, religion, etnicitet och kön.
    Det blev ok att ställa ”vi” mot ”dom”, och det blev ok att tilldela dessa olika grupper olika rättigheter och skyldigheter baserat på gruppens tillhörighet.
    Det blev ok att använda rasistiska begrepp och det blev rumsrent att diskriminera. Begreppet ”Omvänd rasism” (som redan från början är ett tokigt begrepp) blev ogiltigt eftersom det nu bara är vissa människor som kan utsättas för rasism. Hur blev det så? Rasism är när någon blir bedömd efter sin hudfärg eller etnicitet, oavsett vem det är eller vem som gör det. Svårare än så är det inte.
    Det blev dessutom ok att fullständigt förnedra den som har mage att protestera mot dessa indelningar.
    För mig är det självklart att alla människor, oavsett hudfärg, etnicitet, religion eller kön ska ha samma rättigheter OCH samma skyldigheter.

    Vill man ha rätten att vara den man är och inte bli diskriminerad eller trakasserad på grund av det, får man snällt respektera att andra måste få ha samma rättighet.

  4. Våga se verkligheten som den är.
    Enda sättet att utvecklas till något bättre är att våga se de områden där det finns utvecklingspotential.
    Människor som hävdar sig själva vara felfria, kommer aldrig någonsin att bli det.
    Likadant är det med vårt samhälle.
    När media och politiker väljer att skapa en skrivbordsverklighet och arbeta med den, sker det inga förändringar… mer än på det lilla skrivbord där den aktuella påhittade samhällskartan ligger. De flesta kan lista ut att den förändringen inte gör någon som helst nytta, den kostar bara pengar.
    Min stora förhoppning inför 2017 är att makthavare, såväl formella som informella, sätter sig ner och tar en titt på hur samhället ser ut. Vågar lyssna på de människor som har erfarenheter att dela med sig av. Vågar säga de obekväma sanningarna och vågar lägga skulden där den hör hemma istället för på offret.
    Jag hoppas också att vi som samhälle och rättsstat vågar börja ställa de krav vi har rätt att ställa.
    Sveriges trygghet bygger på förtroende för varandra och förtroende för de lagar och regler som finns, och den bygger på att alla har samma syn på detta. När människor tappar förtroendet för varandra, och för lag och ordning försvinner tryggheten.

    Vill man leva i trygghet måste man även unna andra att göra detsamma. Det innebär att vi alla måste vara delaktiga i att skapa detta trygga samhälle genom att våga se verkligheten, även när den inte passar våra egna syften. Som makthavare innebär det att arbeta med sanningar, hur obekväma de än må vara. 

  5. Våga vara unik, våga vara den du är.
    Vi försöker lära våra barn att vara sig själva. Jag tror nog att vi är många som försöker lära oss själva att vara just oss själva.
    Precis som vi är individer och har våra beteendemönster och traditioner, har olika länder olika beteendemönster och traditioner.
    Det är inte fult. Det är inte skamligt, det är inte uteslutande.
    Det är vackert och det är inkluderande.
    Det fina med att resa till andra länder är att upptäcka nya kulturer. För varje nytt möte med nya beteendemönster och traditioner skapas en ny portion förståelse. Och för varje inbjudan till ett sådant möte skapas ett inkluderande.
    Tänk om Sverige kunde bjuda in till sådana möten och skapa ett inkluderande? Tänk så mycket förståelse som skulle skapas då.

    Vill vi ha en fungerande integration krävs det mod. Mod att stå för det som är ”Vi”, mod att vara öppen för det som är nytt, och det stora modet att våga låta detta samexistera.

Ungefär där tog min ork slut.
Den tar slut fort nu för tiden, det är väl så när det känns uppgivet och frustrerat.
Men jag hoppas att 2017 kommer med nytt hopp och ny kraft!

 

 

Vill man läsa lite om mina tankar i olika frågor finns lite länktips nedan:
”Välkommen till mitt Sverige”
”Religion som tro, eller religion som vapen”
”Ska Helsingborgs stad stämma mannen som inte vill ta kvinnor i hand”
”Visst finns det svensk kultur”

”Öppet brev till den som lyssnar”

 

#Backapolisen – Jag sparkar uppåt och hyllar nedåt!

I mitt yrke arbetar jag 08:00 – 17:00 på vardagar.
Jag har en timmes lunch som jag kan ta när det passar och jag har rätt till paus både på förmiddagen och eftermiddagen. Under mina pauser behöver jag inte svara i telefon och jag behöver inte ta några möten.
Jag riskerar aldrig mitt liv eller min familjs säkerhet, och mina nära och kära behöver aldrig oroa sig för att jag inte ska komma hem från nästa arbetspass.

Inom polisyrket arbetar du under alla dygnets timmar, på alla årets dagar.
Du har rätt till pauser, men om något händer är det bara att avbryta. Sitter du med en nyinkommen varm pizza som du sett fram emot att äta efter några kalla timmar ute i  verkligheten? Spelar ingen roll, kommer larmet så kommer det.
Du riskerar ditt liv för främmande människors skull, och du kan aldrig säkert veta vad som väntar eller vad konsekvenserna blir av ditt handlande, för verkligheten är oberäknelig.
Du måste hela tiden hoppas på det bästa, men förvänta dig det värsta.
Samtidigt är du ständigt under lupp av såväl befolkning som media. I mångas ögon gör du dessutom fel hur du än gör.
Du har helt enkelt en rätt taskig arbetsmiljö, men du väljer det yrket för att du vill hjälpa, förändra och förbättra.

Med dessa båda beskrivningar hade jag rakt av velat hävda att polisen skulle ha högre lön än vad jag har. Men så är det inte.
Jag hade även velat hävda att polisen skulle få mer cred för sitt arbete än vad jag får för mitt. Men så är det inte heller.

Polishögskolan kommer till våren stå med 140 tomma stolar. Detta till en utbildning inom ett yrke där det saknas personal.

Därför vill vissa politiker nu slopa begåvningstest och personlighetstest – ett rätt obegåvat förslag till lösning anser en lekman som jag.
Varför? Undrar du.
Polisyrket är inte vilket yrke som helst.
Som polis kommer du att verka genom ett våldsmonopol. Du kommer att befinna dig i pressade situationer där ditt och andras liv kommer att stå på spel. Du ska hantera människor i chock, människor utan samvete, människor som inte räds vare sig sin egen eller din död, människor i sorg, människor som är rädda, människor som är arga, människor som har tappat hoppet. Du ska värnar våra mänskliga rättigheter och vår demokrati med allt det innebär, och du ska göra det genom att bemöta alla människor i alla situationer utan att låta fördomar och personligt tyckande spela in. Du ska vara en trygg hamn, en stabil förebild och en auktoritär kraft – allt i ett. 
Polisyrket passar helt enkelt inte vem som helst, så är det bara.
Det krävs att du kan tänka, agera och reagera på ett specifikt sätt. Det krävs att du har det i dig, och det krävs att du testas innan du släpps ut i skarpt läge.
För min tjänst beskriven ovan, samt för den utbildning jag gick för att få den tjänsten, fick jag göra både personlighetstest samt begåvningstest. Det är alltså inte alls unikt på något sätt att genomgå sådana tester, vilket då är ett av argumenten till att testerna ska slopas.
Dessutom tror inte jag att det är testerna för att ta sig in på utbildningen som gör att stolarna gapar tomma.

Anledningen till att ingen vettig person längre vill bli polis är för att arbetsmiljön, som konstaterats ovan, är fullkomligt värdelös.
För en låg lön, med konstant hotbild, ständigt under lupp och med media i hälarna som tar första bästa möjlighet att begå karaktärsmord på dig ska du leverera en insats som tryggar cirka 9 miljoner invånares liv och tillvaro.
Utöver det har du chefer och en ledning som struntar fullkomligt i vad du tycker, tänker och känner. Din yrkeserfarenhet och dina åsikter ses inte som en tillgång, utan som en vagel i ögat på den chef och ledning som känner sig hotade av din kompetens.
Det krävs ingen avancerad googling för att läsa många exempel från poliser och fd poliser som beskriver sin vardag. Den första som kom upp min sökning var från Inspektör Josephine Björk

Med allt detta i åtanke vill jag tillägna detta inlägg till alla poliser och fd poliser som i ur och skur, på liv och död, dagligen värnar mina mänskliga rättigheter!
I mina ögon är ni hjältar!
När 5-åringen här hemma vinkar till er och ni vinkar tillbaka har ni gjort hans dag. 
För ni är hjältar även i barnens ögon. 
Ni gör skillnad och ni behövs, för utan er skulle ett ovillkorat kaos bryta ut.
Ett kaos ingen vill uppleva. 

En av mina önskningar inför nästa år är att ni får det erkännande, den lyhördhet och den ersättning ni så väl förtjänat. 
Jag önskar att media väljer att granska er och ert arbete rättvist. 
Jag önskar att era chefer och er ledning ser vilken tillgång ni är, och att ni får göra er röst hörd… 
Och jag önskar att alla som tänker och tycker som ovan inlägg gör gällande, gör det högt och ljudligt!

Vi har #Backat både den ena och den andra för bra mindre anledningar. Nu är det dags att #backapolisen.

När blondinden blev rasifierad… Eller hur var det nu?

Jag vet inte om ni är fler än jag som upptäckt det märkliga faktum att många antirasister i själva fallet är rasister.
Dock säkert inte på grund av illvilja, eller ens medvetet. Jag kan se att grunden till den rasismen, som ibland kallas omvänd rasism, kommer från självhävdelse, som i sin tur kommer från att känna sig utsatt. Men det gör den inte mer rättfärdigad.

Rasism innebär att du som människa blir negativt värderad, behandlad eller tilltalad baserat på din hudfärg, ditt ursprung eller din etnicitet. Det innebär att det finns ingen omvänd rasism.
Antingen blir du värderad utifrån din hudfärg och då är du utsatt för rasism, eller så blir du inte det och då är du inte utsatt för rasism.

Idag hade jag en ”diskussion” på Twitter. Eller.. ska vi vara ärlig blev det inte så mycket diskussion, men i alla fall.
Istället för att försöka återberätta och därmed inte få citaten 100% rätt väljer jag att lägga in screenshots, så kan var och en se svart på vitt vad som sades. Det ligger nämligen till grund för resten av mitt inlägg.

Det började med att jag såg nedan tweet och bad om ett förtydligande för att försöka förstå:

1

Först fick jag ett märkligt svar som inte gav något alls:

2

Mina egna tankar säger ju verkligen ingenting om någon annans tankar… Men, nåväl. Svaret från Amie själv kom också:

31

Jag hade uppenbarligen missförstått hennes tweet och ställde därför frågan på nytt:

34

Jag blev något konfunderad och ville därför veta Amies definition av rasism:

6

Där höll jag inte med, och blev kanske något skarp i mitt svar, men så här gick det i alla fall:

7

På det fick jag ett enkelt ”adjö” som svar, och sen var det över.

Så, varför lägger jag denna tid på att ta upp detta?

Jag är en människa som gillar att förenkla saker ner till greppbara beståndsdelar, göra det faktabaserat och logiskt hållbart. Det är så min hjärna fungerar och det är så den hittar lösningar.

Genom det tankesätt Amie påvisar i denna tråd blir världen verkligen svartvit och uppdelad i raser.
Hon exemplifierar rasism.

Hon ser inte erfarenheter, hon ser hudfärg.
Hon ser inte framgångar, hon ser hudfärg.
Hon ser inte handlingar, hon ser hudfärg.
Hon ser inte känslor, hon ser hudfärg.
Hon ser inte upplevelser, hon ser hudfärg.
Hon ser inte beteenden, hon ser hudfärg
Hon ser inte konsekvenser, hon ser hudfärg.

Hon ser inte individer, hon ser hudfärg.

Därmed kommer hon heller aldrig se lösningar, utan enbart skapa problem. Och det är något som verkar bli mer och mer utbrett bland antirasister över lag.

Man vill så gärna vara antirasist att man blir rasist.

För att återkomma till hur jag funkar och hur jag därmed ser på saken.
För mig handlar det om att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

1: Rasism är rasism, oavsett vem som riktar den mot vem.
2: Mörkhyade har en historisk börda som gör deras upplevelse av rasism starkare.

Det ena utersluter dock inte det andra.

Din hudfärg, ditt ursprung, din etnicitet, din hårfärg, din ögonfärg, din religion, din sexualitet eller ditt kön ska aldrig, aldrig någonsin vara avgörande för hur du blir behandlad, tilltalad eller värderad.
Det ska heller inte styra dina rättigheter och heller inte dina skyldigheter.

Du, liksom jag, är människa.

Punkt.

För övrigt har Amie i denna stund 3915 följare på twitter, jag har 151. Oavsett vår respektive hudfärg har hon i detta läge mer makt än mig, så om rasism nu skulle vara maktbaserad har jag nog precis blivit rasifierad.
Liknande det som Ann Herberlin skrev om i sin ledare, som var upprinnelsen till Amies första Tweet.

SVT tillåter försvar av dödshot på bästa sändningstid.

Såg, mot bättre vetande, Opinion Live igår.
Frågan de ställde var ”Har Lars Vilks fått för mycket uppmärksamhet?”
Sen lät man bland annat Elisabeth Höglund uttrycka att Lars Vilks får skylla sig själv.
Och Belinda Olsson ställde som vanligt vinklade, dumma frågor som inte anstår en journalist i statstelevisionen.

Opartiska SVT i sitt esse.

Nåväl.

Jag tycker vi får börja från grunden.
Det handlar inte om Lars Vilks, det handlar om huruvida vi ska kunna uttrycka åsikter utan att behöva leva under dödshot. Något jag trodde var en självklarhet i Sverige, men det är det uppenbarligen inte.
Nu har jag ju lärt mig att säger du ”fel” sak får du skylla dig själv.

Jag vågar dock sticka ut hakan och säga att det är inte av vem, eller att, något sägs som avgör varför människor står på bästa sändningstid och försvarar dödshot.. Det är vad det handlar om.

För några år sen fanns en konstutställning kallad Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Utställningen följdes av protester, demonstrationer, bombhot och rena upplopp. Konstnären fick motta mordhot. Men inte en enda gång har jag sett eller hört någon i svensk media uttala sig om att Ohlson Wallin får skylla sig själv. Av motståndare fick hon absolut höra detta.. Men inte av respekterade journalister i SVT på bästa sändningstid.

Så, vad är då skillnaden mellan den konstnärliga provokationen Ohlson Wallin gjorde och den Vilks gjorde?
I sak ingen!
I medias ögon verkar det dock finnas en tydlig skillnad.
Man får lov att provocera vissa religioner, andra inte.

Så återigen ställer jag mig frågan.
Om man nu utger sig för att inte göra skillnad på folk och folk, religion och religion, ursprung och ursprung..
Om man nu påstår sig vara ett, eller del av ett, opartiskt medium..

Hur kan man då tillåta att frågeställningen gäller huruvida Lars Vilks borde skylla sig själv?
När frågeställningen borde gälla hur vi ska hantera den absoluta yttrandefriheten när det så uppenbart finns dom som inte vill tillåta den. Såväl sådana som dödshotar som sådana som i illa dolda ord försvarar dödshoten.

Hyckleri på hög nivå.

Läser, som så många andra, Anne Rambergs blogginlägg om humanitet och gatans parlament.

Här sitter en advokat, som tillförskansar sig många kronor från skattepengarna genom arvoden från migrationsverket (rätta mig gärna om jag har fel), och ondgör sig över att vanligt folk vill ha del av skattepengarna genom välfärden.

Hur kan den logiken bli något annat än hyckleri?

Det finns ingen humanism i det resonemanget över huvud taget. Det enda jag ser är en människa med möjligheter som ställer krav på människor utan möjligheter… utan att vilja leva upp till dessa krav själv.

Att hon dessutom efterlyser en bättre samtalston i den offentliga debatten genom att använda sig av begrepp som ”Bruna råttor” är ännu en logisk kullerbytta av Ramberg. (Jo, jag har sett skärmdumpen av hennes ursprungliga blogginlägg, internet never forgets)
Just nu är det offentliga rummet fullt av människor som slår på varandra för att hävda att dom är lite bättre.
Sen när blir du en bättre människa av att slåss? Oavsett om det är med ord eller med händerna… ?

Inte någon av de som hävdar sin överhet kan vid en närmre granskning ens passera Jupiters ringar, än mindre nålsögat. Att dessa personer dessutom alldeles för ofta innehar en högre post av något slag gör det enbart än mer skrämmande.

Det krävs mycket för att inte tappa tilltron till makten och media just nu, om det ens är möjligt.

Mitt 37-åriga och mitt 11-åriga jag.

Jonas Andersson har i dagarna lagt ut och länkat till några texter om mobbing på sin facebooksida.
Som vanligt när mobbing av en eller annan anledning kommer upp på tapeten så skrapade det lite på mina egna ärr.
Har man, som jag, varit mobbad under hela grundskolan är ärren dessutom väldigt lätta att skrapa upp igen.

Om man därtill lägger det faktum att jag även varit utsatt för vuxenmobbing är det lätt att räkna ut hur ärrad min själ är.

När vi pratar om barn som är mobbade reagerar de flesta (tyvärr inte alla) vuxna starkt.
Ändå är det så många vuxna som själva mobbar, som tillåter mobbing, som inte reagerar på mobbing.
Rent krasst så är det så att det är från vuxenvärlden som barnen får sin mobbing legitimerad.
Hade den inte existerat bland oss vuxna, hade den inte varit så utbredd bland barnen.
Under mina skolår kämpade min mamma med allt hon hade för att få klassens föräldrar och skolans lärare att förstå, reagera, agera.
Men hon fick aldrig gehör. Tvärtom blev även hon offer för mobbing från vissa föräldrar.

Jag minns även ett samtal jag hade med min fröken Gunilla. Jag gick i femman eller sexan. 
De andra i klassen hade fått gå ut på rast men jag och Gunilla satt kvar i kapprummet för att prata lite. 
Vi hade dagarna innan hittat en inristning i en av dörrarna på skolan ”Vi hatar Anna”
Äntligen skulle skolan ta tag i det.. trodde jag. 
Gunilla frågade mig om det var så att alla på hela skolan verkligen slog mig och sa taskiga saker till mig. 
Nej….” Svarade jag. 
Vad gör dom andra då?” frågade Gunilla. 
Dom står i ring och tittar på” svarade jag. 
Då säger Gunilla något som etsat sig fast i mitt minne.. 
Där ser du Anna, alla dom som står bredvid dom är dina vänner. Jag vill inte höra dig ljuga igen om att du inte har några vänner” 

Jag svarade henne inte.. Men jag tänkte för mig själv ”Är det verkligen sant att jag som är ett barn är smartare än hon som är fröken?”

Jag ser ofta vuxna som reagerar på någon text om mobbing i skolorna… för att i nästa sekund sätta sig och spy ut sin galla över någon kollega/kändis/”vän/inna”
Ni får gärna tycka att jag trampar på ömma tår här… Men barn gör som vuxna gör.
Ingen människa har rätt att bara spy ut skit över någon annan.
Vi borde ha respekt för våra medmänniskor.
Så länge vi inte har den i vuxenvärlden är det svårt att lära ut den till barnen.

Det är vuxenvärldens fel att barn väljer att ta sitt liv. 

Avslutningsvis delar jag med mig en text om mitt 11-åriga jag.

Det är mörkt ute.
Jag är egentligen rädd för mörkret, men denna kvällen som många andra bortser jag från den rädslan.
Det finns en annan rädsla som överväger alla andra.
Jag står vid strandkanten och tittar ut över havet.
Havet som ger mig lugn, som ger mig hopp.
I mina freestylelurar rullar en Oruplåt ”… För jag har bara… regn hos mig”
Jag fortsätter stirra ut mot havet och vågorna.
Det är mörkt.
Jag ser egentligen inte så mycket mer än dom vita gässen som dyker upp när vågorna slår mot grund.
Jag tänker på hur det skulle kännas att gå rakt ut.
Inte simma, bara gå, tills vattnet når över mitt huvud.
Jag tänker på hur det skulle kännas att inte finnas mer.
Jag tänker på att jag någonstans hört att det är en skön varm känsla att drunkna.
Jag tänker på att om det är så har jag ju gjort rätt val.
Jag tänker på min mamma.
Jag tänker på att hon älskar mig.
Jag tänker på att jag inte kan utsätta henne för det jag nyss låtit kittla min fantasi med.

Så jag spolar framåt på min freestyle .. ”.. Men du tar inte min Mercedes Benz..”
Jag vänder mig mot land och börjar gå hemåt.

Jag är 11 år och livrädd för mörker.
Men den rädsla som överspeglar alla andra rädslor är rädslan för morgondagen…
Den överspeglar till och med rädslan för döden.

Jag är 11 år och mobbad.

Regeringsmatematik fick jag aldrig lära mig.

Redan i ettan fick jag lära mig att om jag har ett äpple och Kalle har ett äpple, då har vi två äpple tillsammans. Jag fick också lära mig att jag och Kalle gärna fick dela med oss, för så gör bra kompisar.

Vad fröken däremot aldrig lärde oss var att om Kalle har ett äpple och Lisa har ett äpple. Då kan jag ta deras äpple och ge till Anders. Då blir jag hjälte, Lisa och Kalle blir kallade för bajskorvar, och Anders han behöver inte ens säga tack.

Därför undrar jag vilken skola vår regering har gått i.

Människan bakom slöjan

Jag har alltid varit intresserad av religion. Kanske inte så mycket om vad de olika religionerna står för, utan mer om vad människor tillhörande religionen känner, tänker och erfar. Deras bild av sin Gud och sin församling, och delen i helheten. På senaste tiden har jag funderat mycket kring Islam och bilden som förmedlas i media i jämförelse med den bild många muslimer själva förmedlar av religionen.

Som en människa som verkligen värnar alla människors lika värde oavsett ursprung, hudfärg, kön, sexualitet eller religion blir det jag läser om Islam helt oacceptabelt. Å andra sidan kan jag, genom andra muslimers ögon se kärleken dom känner till sin religion. Om jag då samtidigt är en människa som inte vill döma blir jag stående som en åsna mellan två hötappar och vet inte vilket ben jag ska stå på.

Jag har en vän, Ilona, som jag har känt sen högstadiet. Vi har väl aldrig stått varandra nära, och jag känner henne inte egentligen jätteväl, men jag vet att hon är en bra tjej som är rak, tydlig och ärlig. Hon är dessutom reflekterande och smart. En människa i min smak helt enkelt.

När hon var 23 år konverterade hon till Islam. Uppväxt ute i den skånska myllan av svenska föräldrar träffade hon en muslimsk man och valde att bli muslim.

Jag började själv läsa i böcker och på nätet om Islam. Och det kändes som ”att komma hem” på nåt vis. Jag ville så gärna bli muslim….inte vänta en sekund till. Jag bad min sambo om råd om att konvertera. Han tog nog inte mig på allvar först….men när han förstod att jag ville på riktig så hjälpte han mig.

Så beskriver Ilona själv sitt val. Jag kunde nämligen inte låta bli möjligheten att se Islam genom hennes ögon och har verkligen ställt en oförskämd mängd frågor till henne.

När vi pratar om hennes tro får jag känslan av att hon sökte ett sammanhang och en tillhörighet och att hon fann den i Islam och Ilona bekräftar den bilden. Slöjan tog hon på sig direkt, trots att hennes man, muslimska vänner och prästen avrådde henne från det. Men hon ville. Till en början handlade det inte om att dölja sig själv. Det var mer en manifestation, hon ville visa världen att hon var muslim. Men hon behöll den i förlängningen för att hon ville dölja sitt hår, en av delarna av Islam som jag har så svårt att förhålla mig till. Delen som gör kvinnan till en frestelse som ska döljas för att inte locka männen. Å andra sidan berättar Ilona att det är samma krav på männen. Dom ska också dölja sig i långbyxor, långärmat och skägg. Och i det hänseendet blir det ju jämställt, men ändå? Människan är ju mer än ett kön. Jag blir inte frestad av varje man jag möter, och skulle ärligt talat bli arg om jag inte ansågs ha mer självkontroll än att män skulle behöva dölja sig för att jag inte skulle göra något dumt. Jag vill inte heller bli förminskad till ett kön eller en vandrande frestelse. Och hur fungerar det då med homosexuella?

Enligt Ilona är homosexualitet inte accepterat inom Islam, hon poängterar dock att hon inte är säker på om det är så. Hon påpekar även skillnaden mellan att vara uppvuxen i Sverige med vårt sätt att vara och att vara född muslim, och att det därför kan vara svårt att förstå varför synen på det motsatta könet är som den är. Hon påpekar också att det, i hennes umgängeskrets, enbart är ett fåtal som faktiskt inte kan ta en kvinna i hand, att dom flesta hälsar som vanligt. ”Som vanligt” enligt oss icke-muslimer.

Jag får ingen tydlighet i mina tankar kring Islam, även om Ilona snällt svarar på alla mina jobbiga frågor.
Kanske är det för att religion och logik inte riktigt går ihop?
Det är som med matten i högstadiet. När jag frågade varför var svaret ”Det bara är så”
Med religion ”Är det bara så” kring vissa saker och den som är troende tar det till sig.

När jag själv var i tonåren hade jag en kort romans med Kristendomen och svenska kyrkan. Likt Ilona sökte jag en tillhörighet och ett sammanhang. Jag tror att jag även i viss mån sökte en identitet och det var skönt att bara bli tilldelad den utan att behöva fundera på vem jag var, vad jag tyckte och tänkte men framför allt att slippa fundera på varför jag var som jag var eller tänkte som jag tänkte. Genom kyrkan fick jag mönster, rutiner, vägledning. Och det var enkelt, till en början. Men ju mer jag började fundera på det där med varför, både gällande mig själv och gällande kyrkan… ju mer gled jag bort. För mig fanns det till slut ingen logik i att religionen i kyrkan framförde budskapet om kärlek och allas lika värde, när människorna i kyrkan inte levde upp till det.

Om du inte kan få vara den du är helt och hållet, så länge du inte skadar någon, utan att dömas av din kyrka.. Vad är då den religionen värd? Vad är en Guds kärlek värd om jag inte känner att den omfamnar hela mig?

Ilona och jag tänker nog väldigt olika och även om jag tydligt ser hennes kärlek till Allah och respekterar hennes val, har jag svårt för att förstå det. Kanske har det även att göra med att Ilona just nu själv vacklar, att hon är en förvirrad muslim, som hon själv kallar det. Hon har nyligen skilt sig från sin muslimska man, tagit av sig slöjan och börjat fundera på sin religion.

Genom hennes ögon är Islam en kärleksfull religion som tror på alla människors lika värde, som erkänner Kristendomen och Judendomen, som inte alls förespråkar våld eller terror och som inte alls godkänner att människor gör våld på varandra. Det är den sidan av hennes tro som jag så gärna vill se speglas i samhället. Samtidigt som jag inte riktigt förstår vad hon grundar den bilden på, oavsett hur många frågor jag ställer eller hur många bra svar hon ger.

För mig är det ett tydligt tecken på att något inte riktigt står rätt till när hon i ena sekunden säger att hon har Allah i sitt hjärta, men i nästa sekund säger att hon gör och vill göra saker som gör att hon känner att hon bryter mot religionen. Att hon därför inte vet om hon kan kalla sig muslim. Men det är inte alls så hon ser det.

Slöjan tog hon av sig för att hon tröttnade på att vara ”bara” en muslim. För att hon ville vara ”bara” Ilona. Något hon inte varit på 13 år. Och jag förstår henne.
Jag är själv en av alla dessa vetgiriga människor som gärna vill ställa frågor om Islam för att försöka förstå… Och vem är väl mer utpekad muslim än den som bär slöja? För henne var slöjan inte ett tvång, det var en önskan. Därför kunde hon lika fritt som hon tog den på sig, ta den av sig igen. Jag vet ju dock att det inte är så för alla muslimska kvinnor, och slås återigen av hur komplicerat det här med religion är. Hur svårt det är att förstå alla val som görs eller inte görs, och alla vägskäl som korsas av fri vilja eller av tvång.

Min sista fråga till henne gällde hur hon ser på det som händer just nu. IS, terrordåd, debatterna i Sverige om slöja eller inte, om separata badtider, ta kvinnor i hand.. allt det som blossar nu. Jag inser så klart att det är svårt för henne att svara på med tanke på att hennes bild av Islam är så vitt skild från det jag nämner. Jag inser också att frågan säkert kan uppfattas som provocerande, som att hon ska stå till svars för något, även om det inte alls är så jag menar.

Jag tycker det är bra med separata badtider, det ska finnas valmöjligeheter för alla. Sen det här med att ta i hand eller inte. Jag tycker ju själv att man ska ta i hand men om någon inte vill ta mig eller någon annan i hand så borde man inte bli så lättkränkt utav det
IS och terror är inte förenligt med islam…det är min enda åsikt kring det

Jag får nog finna mig i att jag aldrig riktigt kommer att få grepp om Islam och alla dess värdegrunder. Jag kanske bara krasst får konstatera att liksom inom alla grupperingar, religioner, föreningar och organisationer så finns det goda människor och det finns onda människor.
Det finns bra saker och det finns dåliga saker.
Världen är inte svartvit, den är en gigantisk färgskala av variationer. 

Religion som tro eller religion som vapen.

Idag läser jag en debattartikel i DN skriven av Ärkebiskop Antje Jackelén, samt Nadia Marhri Lodin som är vice ordförande i Sveriges Muslimska råd. Medförfattare är även Anders Arborelius som är biskop i Stockholms katolska stift, Mahmoud Khalfi som är ordförande i Sveriges imamråd samt Ute Steyer som rabbin i Stockholms judiska församling. 

Tanken är god, och jag förstår poängen. Men ändå skapar texten fler obesvarade frågor än vad den ger betryggande svar. 

Många hävdar att religion är av ondo. Trots att jag själv inte är religiös brukar jag ofta motsäga mig detta uttalande.
Religion i sin grundtes är inte ond. De allra flesta religioner förespråkar kärlek, medmänsklighet och respekt inför oliktänkande. Däremot finns det gott om människor som använder religionen som ett vapen. Det är alltså religionen i samspel med vissa typer av människor som skapar ondskan. Inte religionen i sig. Det är därför för mig viktigt att inte fördöma en religion, eller att inskränka religionsfriheten. Det är däremot viktigt att se skillnad på religionen som tro, och religionen som vapen. Framför allt är det viktigt att våga erkänna att religion ofta används som vapen och att prata lösningsorienterat om problematiken.

Det finns, trots budskapet om kärlek, medmänsklighet och respekt för oliktänkande, många aspekter av religion som inte går hand i hand med det samhälle som Sverige som land skapat genom århundrade av reformer.  Det blir dessutom ohållbart att ha religionsfrihet i ett teokratiskt samhälle – vem har rätt och vem har fel när det krockar? Alltså var sekulariseringen av Sverige nödvändig för att upprätthålla en rättsstat där varje människa står lika inför lagen. Din religion är alltså, i motsats till vad som enligt mig antyds i artikeln, din högst privata angelägenhet och ska på inget sätt påverka ditt yrkesutförande eller dina skyldigheter att bidra till samhället på lika villkor.

Det innebär dock inte att vi ska förringa betydelsen kristendomen haft för Sverige i form av traditioner och kultur, på samma sätt som vi inte ska förringa att andra religioner har haft betydelse för andra länders kulturer. Att erkänna religionens inflytande över historien och samhället är att utgå från fakta. Vare sig det är av godo eller av ondo. Var och en har rätt till sin personliga uppfattning kring vad som känns rätt och vad som känns fel gällande bevarandet av religiösa traditioner, men grundläggande måste vara att det inte strider mot lagen.

Nu kommer vi till, vad som för mig är, den brinnande punkten.

En av medförfattarna till artikeln är alltså Nadia Marhri Lodin, Vice ordförande i Sveriges Muslimska råd.
En av medlemmarna i Sveriges muslimska råd är Islamiska förbundet.
Islamiska förbundet är i sin tur Sveriges representant i Muslimska brödraskapet.
Muslimska brödraskapet är alltså en politisk organisation vars mål är  skapandet av en Islamisk välfärdsstat baserat på Koranen och Haditherna.

I ljuset av att Kommunikationschefen för Svenska kyrkan för någon dag sen publicerade nedan text tycker jag det hela osar illa.

Gunnar sjöberg

Jag förstår även Gunnar Sjöbergs poäng; Visa respekt för oliktänkande.

Men när kyrkan i samma andetag samskriver med en organisation som tvärtom verkar för att inskränka respekten för oliktänkande kan jag inte annat än att konstatera det jag skrev i början. Texten skapar helt enkelt fler oroande frågor än tryggande svar.